Fyrverkerier luktar prutt

Man ska vara konstnärlig. Det handlar liksom inte om att måla fina tavlor eller spela fin musik. Man får vara färgblind eller döv. Men man ska vara en livsnjutare. Jag tror jag har kommit fram till att det är jobbigt att kommunicera med människor som liksom inte tänker på det där övre planet. Jag hatar att vara den enda i rummet som drar paralleller mellan... tja, allt. Speciellt sådant som egentligen inte spelar någon roll. Eller ja, egentligen spelar de där parallellerna aldrig någon roll. Men de är kul. Jag hatar mig själv när jag får för mig att dela med mig av mina tankar i ett sådant rum. Det blir tomt på savannen när jag blivit... hörd?

Jag är som en svamp som suger in så mycket jag kan från runt omkring. Försöker suga in allt. Jag har fått för mig att det är hälsosamt, men när jag stöter på andra svampar som liksom är helt torra och... små... så fattar jag liksom inte vad som är problemet. Hur kan man leva sitt liv och bara skrapa allt på ytan? Gräv! DET SKA GÖRA ONT.

Och det ska spela roll så otroligt mycket till den grad att det inte spelar roll alls. Allt och inget ska spela roll. Jag vet inte hur annars jag ska förklara det, men det är så det är. Man ska gå på festen men veta när det är dags att åka hem igen.

Allt spelar roll. Kanske inte i det stora hela, men allt SPELAR roll. Och allt är viktigt. Och det är lilla som bygger det stora, och det stora måste liksom bry sig om det lilla och få det lilla att känna sig stort. Det är det stora lilla. Och det är det som jag bryr mig om och som alla bör bry sig om.

Man ska bry sig om det stora lilla!