Starstruck

En molnig men inte längre regnig vårdag i Göteborg och jag jobbar stenhårt på min lata profil - därför går jag upp sent idag. Dricker kaffe till frukost, läser om ålderism och får sedan ett ovanligt telefonsamtal. Det är från London det ringer, och det är Lili.

Vi Skype:ar i en och en halv timma innan jag sticker iväg på stan och på väg till bussen mellan yviga nyvakna björklöv inser jag att vår vänskap inte alls är så självklar som jag ofta har sett dem som. Jag menar, hur ofta händer det egentligen att två personer möts i ett så fullständigt samförstånd, från rensluckor och framåt?

För inte är vi så himla lika egentligen. Å ena sidan har vi henne, som har lämnat stad och land för London och konsten. Som har rötter i fyra länder, skriver brev på tvären och sover längre än jag. Och så har vi mig, som pluggar psykologi och vill in under huden på allt och som spelar spindelharpan när jag inte orkar mera.

Ändå blir det jämt så bra. Ändå händer det gång på gång att när jag når ut, så blir jag förstådd. Därför älskar jag den här bloggen innan jag ens riktigt vet vad den kommer att handla om. Kanske lite av allt det som skiljer sig mellan våra världar: regniga Göteborg och jättestora London. Eller allt det vi delar: tekoppar, tankar om tid och om människor och om borderline och om jordgubbar och allt däremellan.

Vad det än blir har jag en fantastisk känsla i magen. Jag har väntat på det här utan att veta. (Som det är med nästan alla bra saker i livet...)